Perspektiv
Jaha, ännu en morgon när jag vaknar upp bakis trots att jag inte druckit (inte sedan i lördags). Undrar om det kan vara något psykosomatiskt med tanke på allt kaos som finns i mitt liv för tillfället. Utbildningsmässigt står jag vid ett vägskäl utan kompass eller karta. Lokalsinnet är också satt ut funktion-vad ska jag välja? Nog om det...
Känslomässigt är det tumult. Att vara ärlig och berätta om hur man känner (och vara ärlig till hundra procent) är någonting av det modigaste och psykiskt starkaste man kan göra. Men accepterar man inte sina känslor och inte vill kännas vid dem har man svikigt sig själv. Självrespekten sjunker och självkänslan med den. För att vara helt ärlig mot sig själv behöver man ta mod till sig för att berätta hur man känner, man öppnar sig och visar sig både stark och sårbar. Vågar du berätta och dela med dig av dina innersta känslor och tankar?
Sen har jag en REALLY BAD HAIR DAY idag, och kommer så att ha i typ ett år. Stort hårfiasko är vad det är. Vill inte sig mig själv i spegeln på grund av den överhängande risken att jag får en hjärtinfarkt. Synd att det inte var halloween denna helgen, så kunde jag i alla fall skylla på det. Känns helt enkelt mindre kul att se ut som en fjortis i håret, speciellt idag när jag ska träffa K.
Satte mig i bilen, inte alltför pepp på dagen. Eftersom ingenting verkar flyta på som det borde var det nästan givet att bilen inte ville starta. Jag fick fjäska med den i 20 minuter, innan den slutligen var vänlig nog att fulla iväg. 20 minuter sen-inte det också... ...precis vad jag behövde. *not* På radion spelade de Aisha ( http://www.youtube.com/watch?v=8krO7Q3vSys ), som alltid har framkallat samma minne hos mig och så alltid kommer att göra....
....Det var september år 2003. Livet lekte och vi 84:or hade precis tagit studenten. Jag hade haft en av mina bästa somrar och var på väg till Italien, där jag skulle arbeta som au pair. Till sällskap hade jag världens bästa kompis, som redan bodde i Milano och vi skulle leva livet bland god mat, italienare, shopping och musik.
Planet gick toktidigt på morgonen, så jag var tvungen att gå upp vid fyra på morgonen. Jag satte på text-tv (varför kommer jag inte ihåg) och läste på första sidan om en olycka där en medelålders man omkomen i Lindome. Då orten "olyckan" inträffade är jätteliten kopplade jag direkt det till en kompis som bor i samhället. Hela flygningen lyssnade jag nonstop på Aisha. Under mellanlandningen i Köpenhamn skickade jag ett sms; Jag hörde om den hemska olyckan, hoppas att det inte var någon du kände? Till svar fick jag tre ord; "Det var pappa". Vad skriver man då? Hur tröstar man när man inte ens är i Sverige..? Jag kommer inte ihåg vad jag skrev, men jag kommer ihåg att han inte svarade på det.
Så jäkla hemskt! Så orättvist! Så onödigt! Min kompis föräldrar skulle ut och ta en tur med sina motorcyklar och hade nästan kommit hem, så när som på 300 meter. De möter en bil med ett gäng killar, där den 16-åriga föraren är alkoholpåverkad och givetvis saknar körkort. Bilen kör rakt på den första motorcykeln... Inte nog med att köra onykter och utan körkort, killarna smiter sedan från olycksplatsen och pappan dör.
Gissa vad den 16-åriga föraren fick för straff (för olovlig körning, rattfylleri, smitning från olycksplats och vållande till annans död)??? Ne det går inte att gissa för det är helt sjukt! Han fick 20 timmars samhällstjänst!!! Inte ens ett indraget Lämp. Min kompis, hans mammas och hans brors liv blev förändrade för alltid... ...en människa miste sitt liv .
När jag tänkte på det kände jag givetvis empati med kompisen och hans familj, men kunde även tänka om. Herregud-vad klagar jag över. Det som händer mig är världsliga saker, som faktiskt händer de flesta. Jag har min familj och jag har underbara vänner,vilket betyder mest för mig i hela världen. Jag blev tacksam för det jag har istället för att se alla problem som jag nu tampas med. Det positiva överväger lätt!!! :D
Ikväll ska jag på aw med Johanna, Anders och Richard. Jippie, det ska bli kalaskul! Det var säkert två år sedan jag träffade Richard så det kommer bli ett kärt återseende och början på att ta upp kontakten igen (hoppas jag). Har saknat honom, hans humor, hans sätt och alla minnen vi haft.
Känslomässigt är det tumult. Att vara ärlig och berätta om hur man känner (och vara ärlig till hundra procent) är någonting av det modigaste och psykiskt starkaste man kan göra. Men accepterar man inte sina känslor och inte vill kännas vid dem har man svikigt sig själv. Självrespekten sjunker och självkänslan med den. För att vara helt ärlig mot sig själv behöver man ta mod till sig för att berätta hur man känner, man öppnar sig och visar sig både stark och sårbar. Vågar du berätta och dela med dig av dina innersta känslor och tankar?
Sen har jag en REALLY BAD HAIR DAY idag, och kommer så att ha i typ ett år. Stort hårfiasko är vad det är. Vill inte sig mig själv i spegeln på grund av den överhängande risken att jag får en hjärtinfarkt. Synd att det inte var halloween denna helgen, så kunde jag i alla fall skylla på det. Känns helt enkelt mindre kul att se ut som en fjortis i håret, speciellt idag när jag ska träffa K.
Satte mig i bilen, inte alltför pepp på dagen. Eftersom ingenting verkar flyta på som det borde var det nästan givet att bilen inte ville starta. Jag fick fjäska med den i 20 minuter, innan den slutligen var vänlig nog att fulla iväg. 20 minuter sen-inte det också... ...precis vad jag behövde. *not* På radion spelade de Aisha ( http://www.youtube.com/watch?v=8krO7Q3vSys ), som alltid har framkallat samma minne hos mig och så alltid kommer att göra....
....Det var september år 2003. Livet lekte och vi 84:or hade precis tagit studenten. Jag hade haft en av mina bästa somrar och var på väg till Italien, där jag skulle arbeta som au pair. Till sällskap hade jag världens bästa kompis, som redan bodde i Milano och vi skulle leva livet bland god mat, italienare, shopping och musik.
Planet gick toktidigt på morgonen, så jag var tvungen att gå upp vid fyra på morgonen. Jag satte på text-tv (varför kommer jag inte ihåg) och läste på första sidan om en olycka där en medelålders man omkomen i Lindome. Då orten "olyckan" inträffade är jätteliten kopplade jag direkt det till en kompis som bor i samhället. Hela flygningen lyssnade jag nonstop på Aisha. Under mellanlandningen i Köpenhamn skickade jag ett sms; Jag hörde om den hemska olyckan, hoppas att det inte var någon du kände? Till svar fick jag tre ord; "Det var pappa". Vad skriver man då? Hur tröstar man när man inte ens är i Sverige..? Jag kommer inte ihåg vad jag skrev, men jag kommer ihåg att han inte svarade på det.
Så jäkla hemskt! Så orättvist! Så onödigt! Min kompis föräldrar skulle ut och ta en tur med sina motorcyklar och hade nästan kommit hem, så när som på 300 meter. De möter en bil med ett gäng killar, där den 16-åriga föraren är alkoholpåverkad och givetvis saknar körkort. Bilen kör rakt på den första motorcykeln... Inte nog med att köra onykter och utan körkort, killarna smiter sedan från olycksplatsen och pappan dör.
Gissa vad den 16-åriga föraren fick för straff (för olovlig körning, rattfylleri, smitning från olycksplats och vållande till annans död)??? Ne det går inte att gissa för det är helt sjukt! Han fick 20 timmars samhällstjänst!!! Inte ens ett indraget Lämp. Min kompis, hans mammas och hans brors liv blev förändrade för alltid... ...en människa miste sitt liv .
När jag tänkte på det kände jag givetvis empati med kompisen och hans familj, men kunde även tänka om. Herregud-vad klagar jag över. Det som händer mig är världsliga saker, som faktiskt händer de flesta. Jag har min familj och jag har underbara vänner,vilket betyder mest för mig i hela världen. Jag blev tacksam för det jag har istället för att se alla problem som jag nu tampas med. Det positiva överväger lätt!!! :D
Ikväll ska jag på aw med Johanna, Anders och Richard. Jippie, det ska bli kalaskul! Det var säkert två år sedan jag träffade Richard så det kommer bli ett kärt återseende och början på att ta upp kontakten igen (hoppas jag). Har saknat honom, hans humor, hans sätt och alla minnen vi haft.
Kommentarer
Postat av: Emma Tolf
oj verkligen tagiskt. och är verkligen det straffet rätt???? galet. ett hån mot familjen
och VAD har hänt med håret?? men jag ser ju imorn. kl. 12 lunch köss
Postat av: Sivan
20 timmar???? Men jiiiiises, vad är det för samhälle vi har egentligen? Man skulle läst juridik, tagit sig in på justitiedepartementet å skärpt upp lite straff i det här landet istället. Fy fasen!! :/
(hoppas det var skoj med J, A & R!)
Postat av: Anna
Japp... Yavk för lunchen Emma...;) det var straffet.
Herregud! Ja skärpning verkligen... Har du en blogg siv? :)
Trackback
