Kerstin...
Natten till tisdag skulle Kerstin (som är Berits syster) sova uppe i min våning i Kungsbacka. Hon var för dålig för att sova själv hemma hos sig, och vi tyckte att hon skulle sova hos oss, så att vi skulle kunna ha lite koll på henne. Hon kan dock inte i säng alls, så dålig var hon. När hon skulle gå och lägga sig segnade hon ihop och slog huvudet i väggen. Det var droppen-in till sjukan på stört! Efter diverse övertalning bar det av. Första anhalt Kungsbacka sjukhus, där de som beräknat inte kunde hjälpa henne, utan skickade henne vidare till varberg.
På akuten gick det ganska snabbt. De undrade givetvis varför vi inte kommit in tidigare, men vad gör man men en vuxen människa som vägrar söka vård?!? Hon blev inlagd på strokeenheten, och det var precis vad vi alla trodde. Att stackars Kersin hade fått en hjärnblödning...
Vaknade på onsdagsmorgonen av att mamma sa att jag skulle köra till kerstins lägehet och kolla vad hon hade för mediciner. Jag tog Berit med mig och vi packade lite grejjer som Kerstin kunde ha på sjukhuset. När vi kom hem dröjde det inte mer än 15 minuter förrän en helt förstörd Bejjan knackade på dörren. Hon grät och skrek, fick knappt fram vad hon hade att säga.
"Det är inte en hjärnblödning!!!! Det är massa hjärntumörer!!! de går inte att operera!!! Vad ska jag göra????? KERSIIIIN!" Lilla, snälla, omtänksamma Kerstin... Hon som alltid finns där, ställer upp, försöker hjälpa till, är så tacksam, gjädjer sig åt det lilla, är Benzos bästa vän och en riktigt bra vän till familjen. Sist men inte minst är hon Berits syster, närmaste vän och anhörig.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra för Berit. Jag tror inte jag fick fram så mycket alls, utan kramade henne länge och satt med henne och klappade henne på ryggen. Vad säger man när någonting sånt inträffar? Hur tröstar man, när det inte finns nåt hopp? Jag tror att ,man bara ska finnas där, och visa att man bryr sig.
Tillsammans med Berit skrev jag ner lite frågor till Kuratorn som skulle ringa senare under dagen. Sedan ringde jag till kommunen och fixade så att John (hennes man som har alzeimers och inte heller lång tild kvar i livet) fick komma till ett servicehem ett par veckor. Bejjan kan ju inte ta hand om honom, när hon inte kan ta hand om sig själv. Desutom tror jag det är viktigt för Bejjan att hon får vara med sin syster, nu den sista tiden.
När kommunen kommit och tagit hand om John körde jag ner Bejjan till Varbergs sjukhus. Där träffade vi en avmagrad och förvirrad Kerstin, som inte själv hade fått någon information om diagnos. Vi tyckte det var onödigt att berätta i dagsläget, eftersom det inte finns någonting att göra åt det. Kerstin har precis köpt ett hus i Varberg vid havet, vilket hon drömt om länge. Hon glädjer sig sååååå mycket åt att flytta in där om ett par veckor. Kan hon inte få tro att hon ska få göra det?!? *herregud vad ledsamt*
Kerstin kan inte alls prata längre och vi vet inte hur mycket hon förstår. Hon ligger och stirrar i taket hela dagarna, kan varken läsa, skriva eller titta på tv. Berit försökte samla ihop sig när vi var hos Kerstin, men fick gång efter vartannat springa ut med gråten i halsen.
Kerstin är 70 år, men har fram till för två veckor sedan, varit pigg och frisk som en nötkärna. Hon skrattade alltid och livade upp stämningen. För två veckor sedan började symptomen komma. Hon fick svårt att minnas och pratade osammanhängande. Det blev värre och värre. 
