Sjukhusbesök
Vad säger man och hur är man gentemot någon som är döende? Tankarna gnagde i huvudet när jag körde ner till Varberg i morse. Svängde in om Ica för att köpa någonting att ta med mig. Kerstin älskar natur så blommor blev ett självklart var. Blomma it is tänkte jag och stryrde stegen mot ica (olyckligtvis det enda som är öppet före 10 på morgonen). När jag hittat blomavdelningen sötte jag på ytterliare en patrull. Resonemang med mig själv:
-Åååå orkideer!!! Och linljor!!! Det tar jag- man ska ge bort någonting man själv vill ha!!!
-Men hur var det nu-inte vita blommor till någon som är nära döden..? Right?"
-Fast om hon inte vet om att hon är obotligt sjuk-gäller regeln då?
-Men om man håller på att gå bort känner man inte det på sig då?
-Vet Kerstin eller vet hon inte hur illa det är med henne?
-Ne, jag blir knäpp-mamma får köpa blommor på söndag
-Bullar och kakor tar jag, det har jag hört ska gå hem...
Jag tror allt bli fel om man analyserar och tänker för mycket på det. Ibland blir det t.o.m. värre när man försöker göra allting så perfekt. Det är tanken som räknas-visst är det?
När jag kom in blev jag väldigt positivt överraskad av hur mycket bättre Kerstin verkade må jämfört med i onsdags. Hon stod på benen och fullkomligt lös upp när hon såg att hon fått besök. Idag kunde hon prata bättre, kände igen omgivningen och personer och kom i håg bärre. Jag hämtade en rullstol och lånade ut min jacka (vinterjacke-där är ju jättekallt) och tog istället på mig hennes jacka. Vi körde ut till parken och gick en promenad och satte oss och fikade i solen vid en fontän. Kerstin njöt verkligen av att slippa den sterila avdelningens fångenskap. (Väggarna, apparaterna och ensamheten-jag vet verkligen hur liten och ledsen man känner sig när man ligger där och stirrar i taken.) Vi småpratade om Berit, John och flytten. Hon ville verkligen att tiden skulle stanna där och då- "Livet är såå härligt".
När vi satt där och njöt som bäst med vår fika kom den JÄTTESNYGGA doktorn som opererade mig för ett par år sedan förbi. Jag trodde jag skulle sjunka under jorden när jag upptäckte vad jag hade på mig-världens tantigaste och oannigaste jacka. Well well-det bjuder jag på. :)
Nu är jag fullkomligt övertygad om att Kersin vet hur det ligger till med henne. Självklart sa jag inte det till henne, men läste man mellan raderna så tog hon själv upp det... 
Visst är det likt Eddie? 
