Skola, stress, minor, sjukhus, middag
Oj-idag har det varit en riktigt tuff och kaotisk dag kan jag lova. Vaknade på tok för tidigt för att äta en mysig och lugn frukust med stearinljus och mamma. Starten på dagen kunde knappast varit bättre- i alla fall inte om man kunde radera ut all stress jag kände för dagens program. Tog Kerstins bil och parkerade den vid Kristinedal, där jag bytte till vagnen sista biten (vissa i familjen tycker inte det är helt ok att parkera i Hammarkullen).
Redovisningen av projektet hade vi inte fått någon information om (mycket upprörda miner ifrån mitt håll). Ska man ha en redovisning på universitetet, och göra den så oseriös? Vad lär man sig på det? Jaja, det blev som det blev-jag hade andan i halsgroppen av stress inför alla tider som skulle passas senare på dagen.
Klockan 11 lyckades jag slita mig fri från skolan, efter diverse kommentarer av vår Lärare. Jag skyndade mig till vagnen, hoppade på och stämplade så klart (allt i sin ordning)... ...men vagnen vägrade att åka! Oooooops!!! PANIK! SKYNDA!!!! Ringde till Taxi, men hade inte höga förhoppningar om att det skulle finnas någon i Hammarkullen (har aldrig sett en taxi där). Efter 20 min kom den i alla fall och vi körde iväg. Strax efter Hjällbo var vägen avspärrad och polisbilar stod uppradade. INTE BRA-NÄR JAG HAR TOKBRÅTTOM! Dessutom var det den enda vägen till Stan-ja såvida man inte tar mastodontomvägen runt Bergsjön då. När som som bäst höll på att göra vår nordost-sight seeing, gick radio ut med ett meddelande "Polisen tror sig ha hittat 2 odetonerade minor vid spårvagnen mellan Hjällbo och Gamlestan" *nästan tur att jag inte var på nån vagn då*.
Det lustigaste av allt var att det inte ens fanns en notis om det på www.gp.se, då blev jag rädd på riktigt! Varför skriver man inte att det inte var bomber om det var falskt alarm. När de utesluter en nyhet kan det ju betyda vad som helst... :S
Taxichaffisen lärde mig så mycket hann bara hann om förorterna i Nordost samt alla dess problem och tänkbara lösningar på detta. Det var faktiskt mer lärorikt än alla de timmar jag spenderat i den sk skolan... :P Lång tid tog det i alla dall att komma fram och dyrt blev det-men vad gör man.
Körde i racerfart till Kungsbacka, gjorde två mackor till lunch, plockade upp Bejjan och körde ner till Varberg. Jag hade som sagt fasat över denna bilfärd och kommande möte-hur skulle det vara att köra bil med en gråtandes och skrikandes Bejjan i 40 min? Tänk om jag också blir ledsen-kan jag köra då? Tänk om jag inte håller ihop på mötet och får en egen reaktion? Tänk om jag inte vet hur jag ska bete mig mot bejjan och ännu värre mot Kerstin?
Det hela gick relativt bra. Vi infann oss i tid till mötet, och jag fick en väldigt passiv roll som sekreterare. Jag skrev ner all information som gavs, så att det inte gick in genom ett öra och ut genom det andra på Bejjan. De gav Kerstin max ett halvår-vilket var mycket mer än vi trodde. Att hälsa på Kerstin var de jobbigaste-hon är såååååå söt och goooooo man vill bara skydda henne ifrån hela världen och speciellt mot cancern!
Åkte hem och kände mig aningen opepp, varför jag tog mig en joggingtur för att lugna ner mig och rensa tankarna. Satte mig på tåget för att träffa och äta middag med Turco. Turco heter Johanna egentligen, hon är jättesnäll, ställer upp, bevarar alltid hemligheter, smart, kaxig, viljestark och rolig. Vi gick till Café Capresa och åt en JÄTTEGOD middag, godaste på länge. Trevligt och mysigt var det också-precis det jag behövde!
Johanna Goooott! Italy
Nu håller jag på att fundera på om jag ska dejta Jonas. Jag trodde att jag hade gjort upp med mig själv och alla sedan i somras, men tydligen inte. Han var ju verkligen jättesöt, trevlig, rolig och charmig-så varför inte? Jo jag vet varför (isf)-för att alla dejter jag haft slutat på samma sätt och jag vill inte att det ska bli så en gång till. Då är det nästan lika bra att inte dejta alls, förrän man redan känner någonting mycket mer. Men å andra sidan, man måste ju testa, chansa och inte ge upp... =)
Redovisningen av projektet hade vi inte fått någon information om (mycket upprörda miner ifrån mitt håll). Ska man ha en redovisning på universitetet, och göra den så oseriös? Vad lär man sig på det? Jaja, det blev som det blev-jag hade andan i halsgroppen av stress inför alla tider som skulle passas senare på dagen.
Klockan 11 lyckades jag slita mig fri från skolan, efter diverse kommentarer av vår Lärare. Jag skyndade mig till vagnen, hoppade på och stämplade så klart (allt i sin ordning)... ...men vagnen vägrade att åka! Oooooops!!! PANIK! SKYNDA!!!! Ringde till Taxi, men hade inte höga förhoppningar om att det skulle finnas någon i Hammarkullen (har aldrig sett en taxi där). Efter 20 min kom den i alla fall och vi körde iväg. Strax efter Hjällbo var vägen avspärrad och polisbilar stod uppradade. INTE BRA-NÄR JAG HAR TOKBRÅTTOM! Dessutom var det den enda vägen till Stan-ja såvida man inte tar mastodontomvägen runt Bergsjön då. När som som bäst höll på att göra vår nordost-sight seeing, gick radio ut med ett meddelande "Polisen tror sig ha hittat 2 odetonerade minor vid spårvagnen mellan Hjällbo och Gamlestan" *nästan tur att jag inte var på nån vagn då*.
Det lustigaste av allt var att det inte ens fanns en notis om det på www.gp.se, då blev jag rädd på riktigt! Varför skriver man inte att det inte var bomber om det var falskt alarm. När de utesluter en nyhet kan det ju betyda vad som helst... :S
Taxichaffisen lärde mig så mycket hann bara hann om förorterna i Nordost samt alla dess problem och tänkbara lösningar på detta. Det var faktiskt mer lärorikt än alla de timmar jag spenderat i den sk skolan... :P Lång tid tog det i alla dall att komma fram och dyrt blev det-men vad gör man.
Körde i racerfart till Kungsbacka, gjorde två mackor till lunch, plockade upp Bejjan och körde ner till Varberg. Jag hade som sagt fasat över denna bilfärd och kommande möte-hur skulle det vara att köra bil med en gråtandes och skrikandes Bejjan i 40 min? Tänk om jag också blir ledsen-kan jag köra då? Tänk om jag inte håller ihop på mötet och får en egen reaktion? Tänk om jag inte vet hur jag ska bete mig mot bejjan och ännu värre mot Kerstin?
Det hela gick relativt bra. Vi infann oss i tid till mötet, och jag fick en väldigt passiv roll som sekreterare. Jag skrev ner all information som gavs, så att det inte gick in genom ett öra och ut genom det andra på Bejjan. De gav Kerstin max ett halvår-vilket var mycket mer än vi trodde. Att hälsa på Kerstin var de jobbigaste-hon är såååååå söt och goooooo man vill bara skydda henne ifrån hela världen och speciellt mot cancern!
Åkte hem och kände mig aningen opepp, varför jag tog mig en joggingtur för att lugna ner mig och rensa tankarna. Satte mig på tåget för att träffa och äta middag med Turco. Turco heter Johanna egentligen, hon är jättesnäll, ställer upp, bevarar alltid hemligheter, smart, kaxig, viljestark och rolig. Vi gick till Café Capresa och åt en JÄTTEGOD middag, godaste på länge. Trevligt och mysigt var det också-precis det jag behövde!
Johanna Goooott! Italy
Nu håller jag på att fundera på om jag ska dejta Jonas. Jag trodde att jag hade gjort upp med mig själv och alla sedan i somras, men tydligen inte. Han var ju verkligen jättesöt, trevlig, rolig och charmig-så varför inte? Jo jag vet varför (isf)-för att alla dejter jag haft slutat på samma sätt och jag vill inte att det ska bli så en gång till. Då är det nästan lika bra att inte dejta alls, förrän man redan känner någonting mycket mer. Men å andra sidan, man måste ju testa, chansa och inte ge upp... =)
Kommentarer
Trackback
