Cecilia Charlotta

Himmel och pannkaka, dessa studierna är verkligen annorlunda. Hittills vet jag inte om jag vill kalla det studier överhuvudtaget faktisk. Har inte kommit i kontakt med minsta lilla form av akademisk kunskap under mina dagar i Hammarkullen. Därmot har jag fått möta mycket flum istället för lite konkret kunskap, mycket snack och liten verkstad och ingenting läst eller antecknat. Kan detta vara ett gott tecken? Kommer det fortsätta på samma bana under dessa två åren? Kan detta i så fall vara rätt? Är detta vad jag söker?

Kom indroppandes till skolan 5 minuter för sent, eftersom spårvagnen tydligen ville ha lite rast mitt på vägen. Som tur var missade jag ingenting väsentliget utan hade egentligen kunnat komma en timma senare om vagnen hade behövt mer vila... =) Vi fick uppgiften att i våra grupper tillsammans med en karta stadsorientera i Hammarkullen.



Emma, Amanda och jag traskade upp till ett villaområde där vår första plats att besöka låg. Det finns förvånadsvärt många villaområden och då fina sådanna i stadsdelen. Jag som aldrig varit där utan endast fått mediasbild av den hade trott att det skulle se ut på ett sätt som inte helt överrensstämde med verkligheten.


Vart ska vi?

Rast

Givetvis finns de gråa stora miljonprojektslägenheterna också. Enligt mig ser ,de av utsidan att döma, inte speciellt upplyftande eller hemtrevliga ut- men det viktiga är ju vad de boende anser om sina hem. Ur mina ögon sett har jag bara lite svårt att tro att majoriteten av de bosatta där tycker att det är trevligt, fint och bra.  


Vi tog visst lite konstiga vägar

Det största intrycket jag fick var ett dagis som låg nederst i ett av de gråa lägenhetshusen. På gården lekte barnen men det enda som fanns för dem som lekplats var asfalt (uppskattningsvis 3*10 meter) samt en liten sandlåda. Inget gräs. Ingen rutschbana. Inga gungor. Inga trehjulingar. Ingenting-förutom just sandlåda och asfalt. När vi passerade kom barnen (som alla var i 3-4årsåldern) fram till staketet och frågade: "Vad gör ni här". De var verkligen förbryllade över att vi kom gående i deras område och undrade vad som stod på. Det kändes sorgligt att så små barn redan insett hur segregerat samhället verkligen är. 

Rundvandringen tog drygt två och en halv timma och sedan fick vi återvända till sopplunch i vårt lilla hus. Vi pratade om vad vi sett och hur vi uppfattade det (vilket slutade i rena spekulationer utan någon fakta), för att sedan åka hem.

1 000 000 frågor snurrar runt i mitt huvud nu. Denna utbildningen är verkligen speciell. Känns lite som en lekstuga, och jag kan inte se att vi kommer kunna skaffa oss tillräcklig kunskap för socionomyrket genom denna utbildningsform. Vi kommer inte ha några tentor utan redovisa projekt. Dessa projekt baseras på det vi möter när vi är ute i samhället samt på egna reflektioner-men behövs inte faktakunskap och teori? Klassen är också väldigt speciell-jag känner mig inte hemma i den. Alla är jättetrevliga och pratsamma, men jag har helt enkelt inte mycket gemensamt med dem. 

Jag får snart dåndimpen! Vet inte alls hur jag ska göra... Borde testa längre-jag vet... Kanske borde jag gå denna kursen och sedan se. Det är ju lättare att byta över när en ny kurs börjar, så slipper jag plugga in allt jag missat nu. Det kanske får bli min plan...