Oh dear
Ja, vad ska man saga... Det kanns som att varje gang jag preciiis kommit in i nat nytt, anpassat mig och faktiskt borjat tycka om situationer sa maste jag ryckas bort ifran dem. Nar jag akte hit i juni tyckte jag att det var helt galet jobbigt att lamna familjen, kompisar men framforallt Marcus. Jag saknade honom varje minut av varje dag och kunde inte forsta varfor jag skulle vara har nar han var dar. Det fanns som jag sag det absolut ingen vits med den ekvationen. Dagarna flot sa sakterliga pa, medan jag forsokte komma till ratta med det nya stallet jag hamnat pa. Allt var nytt, manniskor, boende, jobb, kultur- you name it. Ganska forvirrande faktiskt!
Nar jag sa byggt upp en liten plattform for mig har och faktiskt borjat uppskatta min tillvaro skulle han komma och halsa pa. Till min stora forvaning radde blandade kanslor angaende det inombords. Jag hade trott att jag skulle sakna ihjal mig efter honom och inget hellre velat an att han kom pa stort- men sa blev det inte riktigt. Jag tyckte att detta kandes som mitt nu. Det var faktiskt jag som jobbade har, jag som byggt upp det jag hade och den enda jag behovde anpassa mig efter var mig sjalv. Ytterligare nagonting som jag upplevde oerhort lattande var att inte behova ta hand om nagon annan an mig sjalv. Ta hand om och ta hand om... ...jag menar att jag endast behovde se till mina intressen. Det fanns liksom ingen vits, sasom jag sag det, att oroa mig for folk dar hemma- eftersom jag anda inte kunde gora mycket for att hjalpa dem eller fa dem pa battre humor *eeeeeeego*.
I vilket fall som helst, M kom och det kandes minst sagt knasigt- jag gissar pa att han kande precis likadant. Det tog en vecka eller tva innan vi/jag vant mig vid att ha honom hos mig och att inte vara sjalv en endaste timma under flera veckors tid. Vi gjorde maaassa kul, hade hur mysigt som helst och ja levde livet i tre veckor till han var tvungen att aka hem. Da kom nasta kris-"aaaaaah neeeeeej ak inte Honey". Dagen innan han akte kunde jag knappt halla tararna borta pa jobbet, men forsokte svalja klumpen i halsen och torka tararna fort. Nar vi gick ut och ar samma kvall grat jag sa att vi fick ga ut och ta lite luft. Varst var det dock samma dag som han akte. Vi gick upp tillsammans at frukost och sa sedan hejda nar jag skulle ga till jobbet. Jag hann knappt komma innanfor dorrarna innan jag borjade grata- och det inte lite. Efter cirka en halvtimma gav jag upp och gick hem. Jag grat, och grat och grat och grat annu mer. Trodde nastan aldrig att tararna skulle ta slut *vadda separationsangest*.
Dagarna gick sa sakta sa sakta och jag saknade M mest hela tiden. Overallt jag gick sag jag bara minnen vi hade tillsammans darifran och saknade honom annu mer. Nar jag vaknade om morgorarna hade jag glomt att han akt och letade efter honom i sangen. Jag var verkligen olycklig!
Nu a andra sidan har jag precis kommit in i att vara har sjalv och uppskattar det igen. Kanns bara sa konstigt att behova aka hem nu nar jag val byggt upp en massa har. jag kommer sakna det massor!!! Well well, jag antar att jag kommer sorja och sakna Clevedon och manniskorna har i en vecka eller tva innan jag uppskattar och har anpassat mig tillbaka till hemmiljon. Tror jag ar ganska anpassninsbar, och trvis ratt bra i manga olika situationer-men jag lider definitivt av SEPARATIONSANGEST!
Men jo M: Jag alskar dig over allt annat!!!!!
Nar jag sa byggt upp en liten plattform for mig har och faktiskt borjat uppskatta min tillvaro skulle han komma och halsa pa. Till min stora forvaning radde blandade kanslor angaende det inombords. Jag hade trott att jag skulle sakna ihjal mig efter honom och inget hellre velat an att han kom pa stort- men sa blev det inte riktigt. Jag tyckte att detta kandes som mitt nu. Det var faktiskt jag som jobbade har, jag som byggt upp det jag hade och den enda jag behovde anpassa mig efter var mig sjalv. Ytterligare nagonting som jag upplevde oerhort lattande var att inte behova ta hand om nagon annan an mig sjalv. Ta hand om och ta hand om... ...jag menar att jag endast behovde se till mina intressen. Det fanns liksom ingen vits, sasom jag sag det, att oroa mig for folk dar hemma- eftersom jag anda inte kunde gora mycket for att hjalpa dem eller fa dem pa battre humor *eeeeeeego*.
I vilket fall som helst, M kom och det kandes minst sagt knasigt- jag gissar pa att han kande precis likadant. Det tog en vecka eller tva innan vi/jag vant mig vid att ha honom hos mig och att inte vara sjalv en endaste timma under flera veckors tid. Vi gjorde maaassa kul, hade hur mysigt som helst och ja levde livet i tre veckor till han var tvungen att aka hem. Da kom nasta kris-"aaaaaah neeeeeej ak inte Honey". Dagen innan han akte kunde jag knappt halla tararna borta pa jobbet, men forsokte svalja klumpen i halsen och torka tararna fort. Nar vi gick ut och ar samma kvall grat jag sa att vi fick ga ut och ta lite luft. Varst var det dock samma dag som han akte. Vi gick upp tillsammans at frukost och sa sedan hejda nar jag skulle ga till jobbet. Jag hann knappt komma innanfor dorrarna innan jag borjade grata- och det inte lite. Efter cirka en halvtimma gav jag upp och gick hem. Jag grat, och grat och grat och grat annu mer. Trodde nastan aldrig att tararna skulle ta slut *vadda separationsangest*.
Dagarna gick sa sakta sa sakta och jag saknade M mest hela tiden. Overallt jag gick sag jag bara minnen vi hade tillsammans darifran och saknade honom annu mer. Nar jag vaknade om morgorarna hade jag glomt att han akt och letade efter honom i sangen. Jag var verkligen olycklig!
Nu a andra sidan har jag precis kommit in i att vara har sjalv och uppskattar det igen. Kanns bara sa konstigt att behova aka hem nu nar jag val byggt upp en massa har. jag kommer sakna det massor!!! Well well, jag antar att jag kommer sorja och sakna Clevedon och manniskorna har i en vecka eller tva innan jag uppskattar och har anpassat mig tillbaka till hemmiljon. Tror jag ar ganska anpassninsbar, och trvis ratt bra i manga olika situationer-men jag lider definitivt av SEPARATIONSANGEST!
Men jo M: Jag alskar dig over allt annat!!!!!
Livet ar bra harligt har!
Kommentarer
Trackback
