Cecilia Charlotta

Länge, alldeles för länge sedan jag bloggade senast - och det här blir inte ett alltför roligt inlägg...

Just nu är jag helt opepp på allt. Orka duka, fixa, göra i ordning, vara glad när man är jätteledsen. Precis nu känns det som om ingenting spelar någonroll.... ...hur kan man ha roligt och glädja sig när någon är döende? Var precis och hälsade på Kerstin på Hospiset dit hon kom i måndags, efter att inte längre kunna vara i hemmijlö. Hon kan varken stå, gå, prata eller se nästan alls.

Väl hos henne hade hennes huvud svullnat upp som en ballong. Efter att ha sagt "Hej kerstin, hur mår du" fick jag knappt fram ett ord. I stället blev jag illamående och yr i huvudet, ett tag trodde jag att jag skulle spy. Krestin å andra sidan uppskattade blomarrangemandet och beskådade det i säkert 5 minuter från alla dess vinklar. Hon fick inte fram det hon ville säga och blev frustrerad på sig själv. Mest frustrerad, arg och ledsen var hon över sitt eget tillstånd (så mycket med är hon trots att hennes sista dagar är komna). Hon sträckte flera gånger armarna mot skyn och knäppte sedan händerna, vilket jag tolkade som att hon försökte be om bot... ...en bot som inte är möjlig. 

De välkända tecken på ledsamhet gjorde sig påtagliga; klump i halsen och snuvig. Kämpade verkligen med att hålla tårarna borta, men det gick inte utan de började rulla ner för kindernaoch det bästa för både henne och mig var att avsluta besöket. Vad hjälper det henne med en lipsill som sällskap, som gör hennes sorg och rädsla ännu mer påtaglig.

Gick därifrån och undrade om det var ett sista adjö jag tog där, det skulle inte förvåna mig om det var så. Kerstin som precis fyllde 70 år och hade fått en resa av Bejjan i födelsedagspresent, som de tillsammans åkte på i september-just då gjorde symptomen sig synbara men dunker och brak. Hon blev helsnurrig och kunde inte klara av någonting, vände allt bakochfram och kunde inte prata. Det var den resan det...

När de kom hem trodde mamma och Bejjan att hon hade fått vätskebrist, men den släppte aldrig. Kerstin ville inte åka till sjukhus, eftersom hon kände på sig att någonting var riktigt fel. I stället gick hon runt som en zoombie i sitt hem i två veckor. En dag när Bejjan hade brutit ihop över (sin nu döda, då sjuka) man, tog Kerstin ett sista krafttag och körde hit med sin bil för att trösta sin syster... NÄR HON SJÄLV BEHÖVER ALL DEN TRÖST,  STÖD OCH HJÄLP HON KAN FÅ - åker hon för att ta hand om sin syster!

När hon fick beskedet och det gick upp för henne, att hon hade obotliga hjärntumörer och bara hade ett par månade kvar att leva, gick hon runt utan med all din dödsångest utan att prata med någon. Berit och mamma sa ingenting till henne, det gjorde inte jag heller för den delen. Vi tyckte att hon kunde få tro och hoppas att hon skulle bli bra, så att hon kunde flytta in till det lilla huset vid havet som hon köpt och hade drömt om länge. Men Kerstin visste, hon var rädd och ledsen - helt i sin ensamhet. Varför? För att hon inte ville att BERIT SKULLE BLI LEDSEN! Men hon själv då? Vem skulle hon prata av sig med? Vem skulle trösta henne och gå igenom det hon går igenom med henne??? Vem var det mest synd om??? Jo Kerstin själv såklart! Till slut kunde hon inte hålla inne med det längre utan bertättade det för mig, men jag fick lova att inte säga någonting till berit- för berit skulle bli så ledsen. Kerstin lilla-hon har ett hjärta av guld och är en av de snällaste, varmaste och omtänksamaste personer jag känner!

Hon kom inte ifrån huset, för alla insåg att det var en direkt fara för hennes liv att köra bil när hon inte ens såg en tändare. I stället flyttade hon in här, för att vara mer under bevakning. Sen efter det har hon tidvis varit på sjukhus men mestadels här. Nu är hon på hospis och väntar/förbereder sig på döden.

Världen kommer förlora en av sina finaste människorna vilken dag som helst....

M och jag stuvade in oss i bilen och startade i beräknad tid klockan 10 sharp. Allt gick som planerat till dess att vi kom till Göteborg och jag kom på att jag behövde en nödvändighet inför kvällen och Marcus tyckte att vi skulle köpa en blomma till farfar. Vi var nästintill ensamma om att springa runt på Borås torg i extrem kyla. jag fick snabbt och lätt inhandlat mitt, men blomman ställde till en hel del. Vi kunde inte komma överens om en endaste blomma som var fin och fraktbar, vilket slutade i att vi köpte en stor chokladkartong och två trisslotter. En timma senare satt vi återigen i bilen och tuffade på mot huvudstaden medan vi lyssnade på vår egen-samansatta skiva och spelade geni (vilket jag vann såklart;)). Vi hann även lära oss ett och annat om forskningsmetodik som M har tenta på snart.

     

Med en hårsmån hann vi med färjan som gick kl 17.10 och väl på landet startade stressen. Med ett visst dröjsmål satte vi oss i bilen för 8:e timman på en dag på väg till Norrtälje. När vi kom fram var samtliga nyårsgäster redan komna och middagen ställdes fram på bordet. Det blev oxfilé och rad olika såser samt rostade rotsaker.  

    

Stämningen på sällskapet gick då rakt inte att klaga på, alla var väldigt glada och trevliga. När alla var mättare än på länge spelade vi typ pitchanary fast i liten annan form vilket ledde till en hel del skratt. 

   

Efterrätten bestod av en superdupergod kaka, närmare bestämt en kombination av kladdkaka/toscakaka. Denna rekommenderar jag varmt då den var förbluffande god och ingen kunde motstår den trots att alla var så mätta att de egentligen inte orkade någonting mer. Vi pulsade upp på en kulle en bit ifrån Jockes lägenhet, men fick lägga in spurten sista biten för att hinna upp till 12-slaget. Vi tittade ut över Norrtälje och på de raketer som lös upp himlen när vi skålade in det nya året. 

    

Värre var det att komma ner från kullen igen. Jag ramlade föga oväntat på nervägen, men landade som tur var mjukt i snön utan varken armar eller ben brutna. Vi spelade på ännu ett tag och när M och jag åkte hem ledde tjejerna precis som förutspått över killarna. :D Kort och gott det var en himla bra nyårsafton!