Ont i hjärtat
Länge, alldeles för länge sedan jag bloggade senast - och det här blir inte ett alltför roligt inlägg...
Just nu är jag helt opepp på allt. Orka duka, fixa, göra i ordning, vara glad när man är jätteledsen. Precis nu känns det som om ingenting spelar någonroll.... ...hur kan man ha roligt och glädja sig när någon är döende? Var precis och hälsade på Kerstin på Hospiset dit hon kom i måndags, efter att inte längre kunna vara i hemmijlö. Hon kan varken stå, gå, prata eller se nästan alls.
Väl hos henne hade hennes huvud svullnat upp som en ballong. Efter att ha sagt "Hej kerstin, hur mår du" fick jag knappt fram ett ord. I stället blev jag illamående och yr i huvudet, ett tag trodde jag att jag skulle spy. Krestin å andra sidan uppskattade blomarrangemandet och beskådade det i säkert 5 minuter från alla dess vinklar. Hon fick inte fram det hon ville säga och blev frustrerad på sig själv. Mest frustrerad, arg och ledsen var hon över sitt eget tillstånd (så mycket med är hon trots att hennes sista dagar är komna). Hon sträckte flera gånger armarna mot skyn och knäppte sedan händerna, vilket jag tolkade som att hon försökte be om bot... ...en bot som inte är möjlig.
De välkända tecken på ledsamhet gjorde sig påtagliga; klump i halsen och snuvig. Kämpade verkligen med att hålla tårarna borta, men det gick inte utan de började rulla ner för kindernaoch det bästa för både henne och mig var att avsluta besöket. Vad hjälper det henne med en lipsill som sällskap, som gör hennes sorg och rädsla ännu mer påtaglig.
Gick därifrån och undrade om det var ett sista adjö jag tog där, det skulle inte förvåna mig om det var så. Kerstin som precis fyllde 70 år och hade fått en resa av Bejjan i födelsedagspresent, som de tillsammans åkte på i september-just då gjorde symptomen sig synbara men dunker och brak. Hon blev helsnurrig och kunde inte klara av någonting, vände allt bakochfram och kunde inte prata. Det var den resan det...
När de kom hem trodde mamma och Bejjan att hon hade fått vätskebrist, men den släppte aldrig. Kerstin ville inte åka till sjukhus, eftersom hon kände på sig att någonting var riktigt fel. I stället gick hon runt som en zoombie i sitt hem i två veckor. En dag när Bejjan hade brutit ihop över (sin nu döda, då sjuka) man, tog Kerstin ett sista krafttag och körde hit med sin bil för att trösta sin syster... NÄR HON SJÄLV BEHÖVER ALL DEN TRÖST, STÖD OCH HJÄLP HON KAN FÅ - åker hon för att ta hand om sin syster!
När hon fick beskedet och det gick upp för henne, att hon hade obotliga hjärntumörer och bara hade ett par månade kvar att leva, gick hon runt utan med all din dödsångest utan att prata med någon. Berit och mamma sa ingenting till henne, det gjorde inte jag heller för den delen. Vi tyckte att hon kunde få tro och hoppas att hon skulle bli bra, så att hon kunde flytta in till det lilla huset vid havet som hon köpt och hade drömt om länge. Men Kerstin visste, hon var rädd och ledsen - helt i sin ensamhet. Varför? För att hon inte ville att BERIT SKULLE BLI LEDSEN! Men hon själv då? Vem skulle hon prata av sig med? Vem skulle trösta henne och gå igenom det hon går igenom med henne??? Vem var det mest synd om??? Jo Kerstin själv såklart! Till slut kunde hon inte hålla inne med det längre utan bertättade det för mig, men jag fick lova att inte säga någonting till berit- för berit skulle bli så ledsen. Kerstin lilla-hon har ett hjärta av guld och är en av de snällaste, varmaste och omtänksamaste personer jag känner!
Hon kom inte ifrån huset, för alla insåg att det var en direkt fara för hennes liv att köra bil när hon inte ens såg en tändare. I stället flyttade hon in här, för att vara mer under bevakning. Sen efter det har hon tidvis varit på sjukhus men mestadels här. Nu är hon på hospis och väntar/förbereder sig på döden.
Världen kommer förlora en av sina finaste människorna vilken dag som helst....
