Cecilia Charlotta

Vi gick och lade oss igårkväll i vanlig ordning, men eftersom det kliade överallt utav bara tusan gick jag och lade mig på soffan i hopp om att kunna somna i allergins frånvaro. När jag låg där som bäst och höll på att slumra in hördes det massa oväsen från våningen över. Det eskalerade och lät till sist som om saker kastades i golvet följt av tre panikartade och höjljudda rop på hjälp. Jag gick in till Marcus och sa att vi minsann fick göra någonting. Men vad? Gå upp och riskera att råka illa ut själv? Ringa polisen, men hur kunde vi veta vad som skedde där uppe? Jag tog i alla fall på mig för att vara beredd, medan jag tänke på vad vi skulle göra. Efter ett tag blev det dock tyst, så vi avvaktade. Jag gick och lade mig igen, men kunde inte somna. Blev det inte lite FÖR tyst? Tänk om någon råkade illa ut? Tänk om någon var skadad? Tänk om någon var död? Eller var det någon psykisk sjuk kanske, som kastade saker och skrek? Suck...

När jag vWaknade i morse kunde jag inte släppa det, så jag ringde till mamma som sa att vi skulle ha ringt till 112, och att i värsta fall kan folk bli mördade". Tack för den. Jag ringde till polisen för att se om man kunde göra någonting i efterhand och förhörde mig om vad man ska göra om det återupprepas. Till besked fick jag, precis som mamma sa, att ringa 112 direkt när vi hör nåt nästa gång och att de då åker ut direkt eftersom det var en förstahandsprioriterad utryckning. Usch, de ropen på hjälp var inte att leka med. Jag tror inte jag skulle kunna härma dem, så panikartade, höga och hjärtskärande. Och vad gjorde vi? INGENTING!!!!!!! Fyyyyyyy va dåligt, jag skäms! Förlåååååååt! Nu ska jag minsann sova med mobilen i handen så att jag kan ringa omedel bums om det händer igen.