Pirrig
En dikt till världens snällaste och klokaste farfar kallar, men kommer inte att komma idag. Jag vet inte vad det är med mig, men det tar emot i hela kroppen att skriva en-även om jag vill. Antar att det är nån försvarsmekanism eller någonting... ... jag saknar honom så hiiiimla mycket!!!
Nu känner jag mig helt konstig verkligen. Pirrig liksom. Som när man ska på dejt med nån man är intresserad av för första gången. Så kan man ju i och för sig känna om man verkligen ska på dejt eller dylikt, men så är inte fallet för min del. Här går jag runt och pakar efter en joggingtur helt i min ensamhet utan tillskymtelse av kille. Och nej, det är ingen jag tänker på som får mig att känna så. Marcus älskar jag jättemycket, men det var länge sedan pigget försvann och ersattes av nåt lugnare, säkrare och mer livslångt.
Nu känner jag mig helt konstig verkligen. Pirrig liksom. Som när man ska på dejt med nån man är intresserad av för första gången. Så kan man ju i och för sig känna om man verkligen ska på dejt eller dylikt, men så är inte fallet för min del. Här går jag runt och pakar efter en joggingtur helt i min ensamhet utan tillskymtelse av kille. Och nej, det är ingen jag tänker på som får mig att känna så. Marcus älskar jag jättemycket, men det var länge sedan pigget försvann och ersattes av nåt lugnare, säkrare och mer livslångt.
Kommentarer
Trackback
