Cecilia Charlotta

Första dagen jag hade någon jag faktiskt kände i skolan-Siv. Kul med lite mer kvalitativt sällskap för en gångs skull. Det bästa av allt var att hon var rörande överrens med mig ifrågan om att "småflirta" eller vad man ska kalla det. Hon var minst lika förbluffad som jag över hur man kunde tycka det motsatta. *pust jag är inte ensam*

Sprang på en gammal klasskamrat efter skolan. Ne sprang på var helt fel ord eftersom vi uttryckligen undvek varandra båda två. Ingen var nog så pratsugen att dra hela historian om vad som skett under 7 års tid en fredageftermiddag när man har bråttom hem.

Jag skyndade till världens förmodligen sämsta affär; Netto. Inte ens rödlök hade de *suck*, men det får väl gå utan då... Fortsatte att baka mortotskakan och göra i ordning allt inför att Anna och Anders kommer på middag. Jag är riktigt förvånad över min egen isats, för nu 20 minuter verkar det som om allting faktiskt är klar. :) bara gästerna som sakna. Marcus saknas i och för sig också eftersom han sitter på ett jätteförsenat tåg ifrån katerineholm. SJ går inte att lita på-speciellt inte på vintern.

Ska bli spännande att testa lite nya viner ikväll! =)

Herregud, jag hoppas verkligen att vissa killar tänker sämre om vissa saker än andra, och att det inte är så att de flesta killar där ute tänker som S... ...Att ens flickvän i princip i första hand är ett uppvisningsobjek. Att kompisarnas åsikter är det som betyder mest angående flickvännen och hur hon beter sig. *HJÄLP, jag blir mörkrädd* Jag trodde vi lämnade stadiet ytlighet, när vi började på gymnasiet. Då upplevde i alla fall jag att de flesta av oss mognade i oss själva och i frågor som denna. Skulle man ha sin partner för att imponera på kompisar och bekanta? För att höja "sin egen status"?

Stackars framtida barn i förhållanden som detta. De kommer ju ständigt få försöka spela/vara perfekta, och allt  i alla fall ska verka perfekt utåt sett. Hur det är på insidan av familjen är svårt för en utomstående att se, men jag tror att det inte sällan är en del problematik som ligger under ytan i sådanna familjer. Barn behöver bli älskade för de de är (gäller för övrigt även partners), och inte älskade beroende av prestation eller liknande. 

Jag kommer att göra allt som står i min makt för att mina framtida barn ska förstå och veta att de är älskade precis som de är och vad som än händer. När ett barn inser det tror jag att de växer, inte minst på det känslomässiga planet. Självkänsla, trygghet och tillit grundar sig i kärlek och att veta att man är älskad. Jag tror att barn som vet att de alltid är älskade har lättare att utveckla empati till andra och kunna knyta an på ett tryggt och tillitsfullt sätt med personer senare i livet. Dessutom tror jag att villkorlös kärlek förmedlar grundvärderingar och en världssyn som bygger på hjälpsamhet, värme och respekt.

Jag förväntar jag mig av en pojkvän att han verkligen ska försöka att tycka om mina kompisar och min familj. Skulle detta mot förmodan vara ouppnåligt förväntar jag mig att han ska göra sitt bästa för att kunna umgås med dem och förhålla sig gentemot dem på ett så bra sätt som möjligt. På samma sätt förväntar jag mig att mina kompisar och min familj ska bete sig mot en pojkvän. En partner väljer personen som ska ha förhållandet, och om man älskar/tycker om en kompis/släkting så försöker man se till dennas välmående och lycka. Vad kompisar och familj tycker är irrelevent, då det inte är de som ska ingå ett förhållande med partnern.

Alla som ser äkta kärlek växa fram och uppstå borde vara glada. Ju mer kärlek det finns i världen, desto bättre och trivsammar plats att leva i.

Är det ok att flirta "oskyldigt", (tex. ögonkontakt, blickar, leenden på bussen) med en person man uppfattar attraktiv, om man har ett förhållande? Eller ska man bara hålla sig till sin partner?

Vad tycker du?

Idag har jag värsta träningsvärken! Jag kan knappt gå upp för trappan, så illa är det. Det kanske är en dum idé att gymma hårt 1 timma och sedan spela innebandy i 1,5 h. Mina ben var verkligen som spagetti när jag lämnade gymmet och satte mig på bussen hem till M. Planen var att köra innebandy idag också, men jag tror jag får hoppa det och låta musklerna vila och reparera sig efter gårdagen.

Tar en lugn och skön kväll istället-fika med Mandis känns inte allt för fysiskt ansträngande. Nu ligger jag platt fall hemma hos M, som är på jobbet. Borde verkligen läsa ett par kapitel av boken som är grekiska=programering bla bla bla... Usch, jag förstår inte varför jag ska behöva läsa sånt trist. Visst det är säkert bra att kunna-men kan inte de på chalmers läsa det så att vi slipper. Massa formler, siffror och datorprogram hit och dit-tror inte jag har en chans att få Godkänt. *suck* Jajaj, jag får vl ta omtentan efter sommaren och ha privatlärare i form av M. På nåt vis får det lösa sig...

Festen i fredags blev rättså lyckad tror jag i alla fall. Gästerna (23 st, exkluderat oss, om jag räknat rätt) kom som beräknat vid sju och blev nog mätta på maten, den räckte och blev över i alla fall. Jag har däremot ingen aning om det berodde på mängden mat, eller hur den smakade, men väljer att tro på den positiva förklaringen så länge det går... :P *hahaha*

Lite bål och småplock
         
Carro & Richard     Sebbe och Rasmus      Malin och Malin    Hanna och Maria
 
Medan M och jag sattepå kaffe och fixade med efterrätten körde vi Galenpanna med väldigt varierande svårighetsgrad på lapparna. Vissa såg ut som frågetecken medan andra listade ut det på nolltid. för vissa och mer lek.

Galenpanna
   
 Jag, Israel & Klaes         Israel & Crille           Mandis, Emma & Katta

Efterrätten kom fram lite provisoriskt då vi saknade tallrikar... :S Hahha. En del pratade påmedan andra lekte ännu mer. 

    
Lite blandat som sagt


I lördags var jag helt slut-hahahha. Tror vi sov 4 h på natten och blev rejält urladdade efter det hela.



Vädret var ju kanonbra i lördags, vilket var tur då det nästan tvingade oss att ta oss ut. Det vore ju nästan kriminellt att stanna inne en sådan dag! En sväng till Tolöholm blev det tillsammans med mamma som chaufför. Jag har blivit fegare och fegare med att köra bil dagen efter både på grund av ev alkoholhalt i blodet och trötthet.

Väl där ute kändes det som att man traskade runt i en saga. Solen sken över snön och isen på havet, himlen var klarblå och luften frisk. Jag älskar verkligen att promenera vid havet! 

    

     

I går var vi på middag hos M:s faster som fyllt år. Vi fick god fisksoppa och en efterrätt jag aldrig tidigare ätit, bestående av maräng, grädde och massa goda bär-allt laktosfritt :D *jammie* vi åkte hem till M rätt tidigt och myste lite innan vi somnade pladask för att orka upp idag klockan 06.30.

Länge, alldeles för länge sedan jag bloggade senast - och det här blir inte ett alltför roligt inlägg...

Just nu är jag helt opepp på allt. Orka duka, fixa, göra i ordning, vara glad när man är jätteledsen. Precis nu känns det som om ingenting spelar någonroll.... ...hur kan man ha roligt och glädja sig när någon är döende? Var precis och hälsade på Kerstin på Hospiset dit hon kom i måndags, efter att inte längre kunna vara i hemmijlö. Hon kan varken stå, gå, prata eller se nästan alls.

Väl hos henne hade hennes huvud svullnat upp som en ballong. Efter att ha sagt "Hej kerstin, hur mår du" fick jag knappt fram ett ord. I stället blev jag illamående och yr i huvudet, ett tag trodde jag att jag skulle spy. Krestin å andra sidan uppskattade blomarrangemandet och beskådade det i säkert 5 minuter från alla dess vinklar. Hon fick inte fram det hon ville säga och blev frustrerad på sig själv. Mest frustrerad, arg och ledsen var hon över sitt eget tillstånd (så mycket med är hon trots att hennes sista dagar är komna). Hon sträckte flera gånger armarna mot skyn och knäppte sedan händerna, vilket jag tolkade som att hon försökte be om bot... ...en bot som inte är möjlig. 

De välkända tecken på ledsamhet gjorde sig påtagliga; klump i halsen och snuvig. Kämpade verkligen med att hålla tårarna borta, men det gick inte utan de började rulla ner för kindernaoch det bästa för både henne och mig var att avsluta besöket. Vad hjälper det henne med en lipsill som sällskap, som gör hennes sorg och rädsla ännu mer påtaglig.

Gick därifrån och undrade om det var ett sista adjö jag tog där, det skulle inte förvåna mig om det var så. Kerstin som precis fyllde 70 år och hade fått en resa av Bejjan i födelsedagspresent, som de tillsammans åkte på i september-just då gjorde symptomen sig synbara men dunker och brak. Hon blev helsnurrig och kunde inte klara av någonting, vände allt bakochfram och kunde inte prata. Det var den resan det...

När de kom hem trodde mamma och Bejjan att hon hade fått vätskebrist, men den släppte aldrig. Kerstin ville inte åka till sjukhus, eftersom hon kände på sig att någonting var riktigt fel. I stället gick hon runt som en zoombie i sitt hem i två veckor. En dag när Bejjan hade brutit ihop över (sin nu döda, då sjuka) man, tog Kerstin ett sista krafttag och körde hit med sin bil för att trösta sin syster... NÄR HON SJÄLV BEHÖVER ALL DEN TRÖST,  STÖD OCH HJÄLP HON KAN FÅ - åker hon för att ta hand om sin syster!

När hon fick beskedet och det gick upp för henne, att hon hade obotliga hjärntumörer och bara hade ett par månade kvar att leva, gick hon runt utan med all din dödsångest utan att prata med någon. Berit och mamma sa ingenting till henne, det gjorde inte jag heller för den delen. Vi tyckte att hon kunde få tro och hoppas att hon skulle bli bra, så att hon kunde flytta in till det lilla huset vid havet som hon köpt och hade drömt om länge. Men Kerstin visste, hon var rädd och ledsen - helt i sin ensamhet. Varför? För att hon inte ville att BERIT SKULLE BLI LEDSEN! Men hon själv då? Vem skulle hon prata av sig med? Vem skulle trösta henne och gå igenom det hon går igenom med henne??? Vem var det mest synd om??? Jo Kerstin själv såklart! Till slut kunde hon inte hålla inne med det längre utan bertättade det för mig, men jag fick lova att inte säga någonting till berit- för berit skulle bli så ledsen. Kerstin lilla-hon har ett hjärta av guld och är en av de snällaste, varmaste och omtänksamaste personer jag känner!

Hon kom inte ifrån huset, för alla insåg att det var en direkt fara för hennes liv att köra bil när hon inte ens såg en tändare. I stället flyttade hon in här, för att vara mer under bevakning. Sen efter det har hon tidvis varit på sjukhus men mestadels här. Nu är hon på hospis och väntar/förbereder sig på döden.

Världen kommer förlora en av sina finaste människorna vilken dag som helst....

M och jag stuvade in oss i bilen och startade i beräknad tid klockan 10 sharp. Allt gick som planerat till dess att vi kom till Göteborg och jag kom på att jag behövde en nödvändighet inför kvällen och Marcus tyckte att vi skulle köpa en blomma till farfar. Vi var nästintill ensamma om att springa runt på Borås torg i extrem kyla. jag fick snabbt och lätt inhandlat mitt, men blomman ställde till en hel del. Vi kunde inte komma överens om en endaste blomma som var fin och fraktbar, vilket slutade i att vi köpte en stor chokladkartong och två trisslotter. En timma senare satt vi återigen i bilen och tuffade på mot huvudstaden medan vi lyssnade på vår egen-samansatta skiva och spelade geni (vilket jag vann såklart;)). Vi hann även lära oss ett och annat om forskningsmetodik som M har tenta på snart.

     

Med en hårsmån hann vi med färjan som gick kl 17.10 och väl på landet startade stressen. Med ett visst dröjsmål satte vi oss i bilen för 8:e timman på en dag på väg till Norrtälje. När vi kom fram var samtliga nyårsgäster redan komna och middagen ställdes fram på bordet. Det blev oxfilé och rad olika såser samt rostade rotsaker.  

    

Stämningen på sällskapet gick då rakt inte att klaga på, alla var väldigt glada och trevliga. När alla var mättare än på länge spelade vi typ pitchanary fast i liten annan form vilket ledde till en hel del skratt. 

   

Efterrätten bestod av en superdupergod kaka, närmare bestämt en kombination av kladdkaka/toscakaka. Denna rekommenderar jag varmt då den var förbluffande god och ingen kunde motstår den trots att alla var så mätta att de egentligen inte orkade någonting mer. Vi pulsade upp på en kulle en bit ifrån Jockes lägenhet, men fick lägga in spurten sista biten för att hinna upp till 12-slaget. Vi tittade ut över Norrtälje och på de raketer som lös upp himlen när vi skålade in det nya året. 

    

Värre var det att komma ner från kullen igen. Jag ramlade föga oväntat på nervägen, men landade som tur var mjukt i snön utan varken armar eller ben brutna. Vi spelade på ännu ett tag och när M och jag åkte hem ledde tjejerna precis som förutspått över killarna. :D Kort och gott det var en himla bra nyårsafton! 
  
  

Jippie Jippie Yaaaaaay!!! Det känns genast som om nyår kommer bli kalasbra i stället för en smärre katastrof. Farfar fyller ju 85 år på nyårsdagen och det ska firas med släkten på eftermiddagen. Eftersom det tar drygt 6 timmar att åka upp, åker vi redan på nyårsafton. I stället för att kvällen och natten kommer bli helt död med två  sovande pensionärer och inget firande alls kommer M med upp! Kommer bli jättebra-det känner jag på mig. Vi ska fira in tolvslaget tillsammans hos Maria och Jocke där det först är middag och sedan fest. :D

Vi kommer åka upp själva *myyyyysigt*, i bilen som nästan kör sig själv. Den piper och bromsar om man kommer för nära, den blinkar om någon är i döda vinkeln och man behöver bara ha nyckeln i fickan för att kunna starta. Hoppas den inte får fnatt bara, med alla sina funktioner.... :P Vi ska sova och bo på landet-det kommer vara såååå fint och härligt! :) Har vi tur träffar vi Jejje och Cristian i Stockholm på fredagen, kanske över en bit mat. 
 
Kom precis hem ifrån M i Kullavik där vi tittade på film med hans syster i går. Nu har jag en hel del att fixa inför i morgon och innan M kommer i kväll... ...plugga massvis, till systemet och trängas med resten av Kungsbacka, bränna musik att ha i bilen, göra matsäck, laga middag till ikväll och kanske kanske träna om jag hinner.

Gott nytt år!!!

Hooo va skönt det var att komma in i värmen igen. M och jag har precis varit på tjolöholm där vi gick en lång och härlig promend längs havet. M försökte halka heeeela tiden så jag fick minsann vara på min vakt och fånga upp honom hela tiden, vilket jag klarade med nöd och näppe. Helt galet halt var det för honom-han såg verkliegn ut som en bambi på hal is fast myyyycket sötare. :) Nu är han på väg in till stan för att gå på rekordmatchen och jag ligger hemma framför elden i Kungsbacka.

I förrgår hade vi en allmän slappardag när vi bara myste, myste och myste. (visst måste man ha sådanna med?) I går var vi på fika hos M:s faster som nästan bor granne med mig. M:s kusin, hans fru och dotter var också där. Såååååå hilma söt hon var-verkligen huuuur go som helst! Hon var bara 2 1/2 år men var verkligen jätteduktig på det mesta. Pratade hela tiden och studsade omkring och lekte. =)

Vi åt middag hos M:s föräldrar på kvällen och gick sedan en promenad i mörkret... :) Det finns verkligen många fina, roliga och stora hus i Kullavik. Vi myste framför en film till jag var så trött att jag inte kunde prata-det gick verkligen inte att få fram det jag ville... ...allt blev bara fel... :P Hahhah... Somnade gott gjorde jag iaf, och sov sedan som en stock...

Mamma och jag gick upp med tuppen, till och med innan tuppen... ...vi gick till kyrkan för att gå på julotta, men när vi kom fram var det tvärstängt och inte en kotte syntes till. Det tog inte många sekunder innan det gick upp för oss att det inte var någon julotta. Men hur i allsin dar tänker kyrkan när de inte har en julotta? Är inte jul ungefär det som kyrkan borde fira mest, det glada budskapet att fadern kom till oss i form av sonen. Men nej nej... Vi sprang hem och tittade i tidningen för att hitta en annan kyrka i Kungsbacka som hade julotta;tölö kyrka-nej, s:t hjärtrudsgården-nej, övriga-nej... Vi fick åka till Vallda för att få vår julotta och kom inklampandes 5 minuter för sent. Mysigt och stämningsfullt var det i alla fall.

På kvällen var jag på familje/släktmiddag hos M. Måste säga att jag var lite smått nervös innan jag kom fram; Tänk om de inte tycker om mig? Tänk om jag inte duger? Tänk om jag gör bort mig? När jag väl kom in löste sig det mesta utan större ansträngning. Jag har ingen aning om hur de uppfattade mig, men klantade mig gjorde jag i alla fall inte...

På morgonen skulle jag gå till Kungsmässan och köpa en annan julklapp till Anders. Dessvärre var den stängd (för första gången genom historien). Jag fick lite smått panik, men tog bilen och körde in till stan för att få det fixat. Passade på att gå in om en blomsteraffär för att köpa en blomma till M:s föräldrar att ge på juldagen. Jag köpte en stor, fin, röd ros till M och körde förbi Kullavik med den på vägen till Kungsbacka.

Till Skåne kom vi lagom till Kalle Anka, som vi hade på men i och för sig inte såg på. Fika, julmat, julklappar och allt det där andra som hör julafton till... :)


La familia




 
Släkten