Cecilia Charlotta

Förutom all stress under gårdagen skulle jag plocka upp okänd person på flygplatsen. Jag körde dit i hundranittio och sprang in i ankomsthallen och fram till tavlan. Planet hade landat 25 minuter för tidigt-"oh no nu blir det mycket svårare att hitta henne". Jag vänte mig om och scannade av människorna som stod runt omkring och kom fram till att en av dem definitivt måste vara amerikan. Min andra ledtråd var att hon var honosexuell (inte för att det nödvändigtvis syns men det kan göra det). Den definitiva amerikanen var inte helt lätt att könsbestämma, så jag kände mig relativt säker på att det var hon-vilket det var. Tack-och-lov var hon väldigt trevlig, pratsam och öppen (vi slapp sitta tysta i bilen om man säger så)

Träffade M på stationon för att gå till Pauls biljard. Tänk att man kan ha så trevligt och roligt med hjälp av ett biljardbord, klot, kö och M. Det gick i och för sig bara sämre och sämre för varje spel (eller kallas det parti kanske?). Slutresultatet blev 3-2 till mig, fast jag tror nog att han lät mig vinna..? Well well... :)

Vi tog ett glas på Loccatelli och fick ett paraply med oss när vi gick (ingick tydligen hahahha, ne men det regnade och tjejen i garderoben tyckte inte vi skulle bli blöta *söt*). På vägen till Cheers gick vi förbi en liten korvmoj, men det var inte vilken korvmoj som helst utan en jättesöt. Den stod mitt på avenyn och hade ett enda litet träbord men rödvitrutig duk med ett ljus på och två stolar samt spelade söt kärleksmusik. Vi funderade seriöst på att sätta oss där-hur sött hade inte det varit? =) Hahah Jag gissar att en och annan hade kollar... :D

På cheers var det verkligen mycket folk, ca 10 kompisar till M och livemusik. Jättetrevligt. Kvällen avslutades på Tintin med en kycklingbaguett i vanlig ordning =)


Jens (jätteduktig) till vänster och random full kille till höger

Oooooooh no! Vilken hemsk dag att vakna till, eller ne men vilken hemska start på dagen. Vaknade av ett sms, som jag helst inte hade velat fått... Skulle sminka mig, men märkte till min stora förskräckelse att jag är här och sminket är där. För att få det här att fungera skulle jag behöva ha dubbel uppsättning av allt jag äger och dessutom en klonad kopia av mig själv. Varken jag eller mina saker kan vara på två ställen samtidigt. Nu får jag väl gå utan smink till handels *suck*. det är i och för sig inte första gången, säkert inte den sista heller-men inte att föredra. Direkt efter skolan i eftermiddag ska jag hämta okänd människa på flygplatsen. Har dock gjort ett plakat a la taxichaffisar (fast lite finare) där det står "welcome Jennifer".

När jag hittat henne och kört henne mjukt och säkert till kba får jag helt enkelt åka in till Gbg i ambulansfart och sminka mig samt göra mig i ordning. Idag är dagen D, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är inte en D som de andra-den här känns spännande, rolig och nästan lite pirrig-får väl se hur det känns efteråt *hahah* Ne, nu måste jag skynda mig så jag hinner med dagen.

Ha en fin fredag!

Herregud-Berit har nog inte alla chips i påsen för tillfället. Idag skulle hon till begravningsbyrån och jo hon hittade dit... Så sa hon vad hon ville och det var tydligen att hon inte skulle ha någon begravning (respekteras). Så ville hon då att han skulle kremeras och det är ju många som göör nu för tiden. Personalen på begravningsbyrån frågade vad hon ville ha för kista och berit svarar; "En pappkartong går bra". Det gick i alla fall inte för sig-alla måste ha en kista...

Benzo alias Eddie är knasig och pinsam han med. Han är en väldigt diskriminerande hund-minst sagt. Han går fint och snällt förbi alla männsikor förutom om det skulle råka komma en i rullstol-då stannar han och skäller ut personen efter noter-likaså om det mot förmodan skulle komma en svart person. Verkligen pinsamt jag skäms lika mycket varje gång. Pappa glömde lämna honom på hans dagis i morse, så jag fick en chock när jag vaknade bredvid en hund. På promenaden kom det givetvis en haltande människa och handikapp och Eddie går ju inte ihop. Jag höll på att skämma ögonen ur mig och fick be så hemst mycket om ursäkt.

Annars har det mest regnat hela dagen. Jag gick till gymmet och tränade lite för att göra någonting annat än att plugga. Det är inte okej för killar att spana på gym-det är verkligen inte det! Jag ville mest sätta en plastpåse på huvudet och inte synas... hahahha... =)

Igår var det inflyttningsfest hos Myran och Lina. Vi bor nästan grannar faktiskt-vilket är tur om man råkar glömma presenten och måste gå hem och hämta den.... *suck*. Mandis och jag hann dock prata igenom lite av varje under tiden vi gick.

Lina och Andreas hade fått jättehemtrevligt. Ännu trevligare blev det när lägenheten fylldes med tröstiga och glada människor. =)

                          
Fredrik & Johan                       Maria & Louise                         Johan & Andreas

                          
Mattias, Marcus & Sofia           Marcus, Lina & Rasmus              Mattias, Marcus & Lina

                       
Myran                        Jonas                        Andreas                   Jag och Amanda

I morse dog John. Föga oväntat, men tråkigt ändå. Berit och John hann knappt flytta till Sverige innan han fick diagnosen Alzeimers och sedan dess har han bara blivit sämre och sämre. I början när han kom fungerade han bra ändå, men han trivdes aldrig i Sverige. Från oktober till slutet av april varje år var han inne. Han gick alltså runt på 85 kvm i mer än ett halvår-han gick aldrig aldrig ut, inte ens i trädgården. Han såg ingen vits med att gå ut eftersom han ändå frös och tyckte att vädret var galet dåligt hela tiden. John kommer från Los Angeles och har bott på fiji...

För en månad sedan bröt han höften när han trillade ur sin rullstol, hans kropp orkade inte återhämta sig efter operationen utan drog på sig en massa inflammationer och infektioner av olika skag. När han kom in till sjukhuset bedömde de att det inte var värt att försöka bota dessa tillstånd. Berit och jag var på sjukhuset och hälsade på honom igår, efter att sjukhuset ringt och sagt att han förmodligen tog sina sista andetag samma förmiddag. Då hade de sövt ner honom och gett honom massa massa morfin och andra droger så att han skulle sova lugnt-somna in för gått.

Jag är inte för aktiv dödshjälp i de flesta fall, men det där kändes jättemärkligt. Vad är det för vits att ha bestämt att en människa inte ska få behandling=dö och sedan söva ner denna person och hålla personen nedsövd tills dess att den dör? Kan man inte lite gärna ge honom en spruta med någonting dödligt, efter det att anhöriga tagit farväl? Han är ju nästan lika död sovandes och nerdrogad som om han vore om han hade varit död på riktigt....

Nu är de alltså 4 kvar i huset: Mamma, pappa, Berit och Kerstin. Jag är riktigt orolig, rädd och nästan övertygad om att Kerstin kommer att gå bort när mamma och pappa är på semester. Jag ska bo hemma och passa Benzo... Vad ska jag göra om Kerstin dör? Berit kommer typ gå under av att vara ensam kvar i livet och ha mist både sin man och sin syster på mindre än en månad. Stackars henne då! Hjälp-what to do then? 




To John:

After the clouds, the sunshine,
after the winter, the spring,
after the shower, the rainbow,
for life is a changeable thing.
After the night, the morning,
bidding all darkness cease,
after life's cares and sorrows,
the comfort and sweetness of peace

May you find comfort in the arms of angels

Nu ska jag minsann ge mig i kast med att skriva ett inlägg, sen om sidor. Varje kväll har jag stått inför samma dilemma när det varit lite tid "över"; plugga eller blogga-ni förstår ju själva vad jag prioriterat. Faktum är att det känns som om jag har missat hela livet denna veckan. I alla fall de delar av livet som jag uppskattar... Visst jag har gjort roliga saker, träffat kompisar och tränat-men glädjen i detta roliga har dessvärre ersatts med dåligt samvete över att jag borde ha pluggat i stället. Dessutom har jag stressat som en liten blå för att få allt att gå ihop och vara på den högst prioriterade platsen i rätt tid. Slutsatsen jag dragit är; Det här håller inte. Jag förstår verkligen att folk kan gå in i väggen om de har det såhär under en längre tid. Inte att leka med, ingen livskvalitet och inte bra för varken kropp eller själ skulle jag säga.

Veckans kanoner:

Vin i tisdags på Linnégatan... :)

Innebandypass på fysiken. Mandis, jag och 8 killar spelade i en och en halv timma och hade jättekul! Ok, vi var såklart sämst-men vad gör det? Lyckades skjuta in två mål och Mandis ett. :D

Kvällsmys hos Emma med prat, tv och kvällsmat... :)

Frölundamatchen i går, speciellt andra perioden då spelet var mycket bra och stämningen på läktarna på topp.

                                              

Ännu en kanon var gårdagskvännen som bjöd på vin med Mandis. Blev ett loccatelli-besök även denna veckan. Freddan och Maria var där, så vi joinade dem och ett par kompisar till Maria. Det blev säng för födelsedagsgrisen och en hel del luft eftersom vi trilskades med att sitta ute... :P

          
Yaaaay                Nykära efter 6 mån      Therese och Kriss        Sötaste, finaste

      
Einstein?             Filtar was the shit          Tintins=fyllekäk           Hemåt

Veckans kalkoner:

Tänker inte offentliggöra den mer än att man kan fucka upp sitt liv rätt rejält genom att ha en offentlig blogg. I blame my self och måste komma på ett förhållningssätt till vad jag skriver på bloggen och till vem jag ger adressen...

Röglepubliken som snarast liknade huliganer. Slagsmål på läktaren och kastande av föremål på Honken-det är inte okej på en hockeymatch!

Idag har det varit en lång, seg, tråkig, frustrerande och fullkomlig proppfull dag av ekonomipluggande. Herregud-det är inte lätt! Alla termer, definitioner, formler och siffror far runt i huvudet och vill inte sorteras eller lagras någonstans. Hjärnan fullkomligt strejkar och självförtroendet har tagit en standby-biljett till andra sidan jordklotet. Kommer jag verkligen klara av det här?

Herregud, Iphone är inte att lita på när det gäller. Jag hade precis kommit in till stan och skulle farkera in bilen bakom lås, bom och säkerhetsvakt när jag upptäcker att skruttelefonen inte fungerar. Eller jo det fungerade väl men den kunde inte hitta nåon operatör. *suck* Dåligt samvete om någon kom till gbg och jag inte kunde få tag på denna någon (fast lika bra för mig så här i efterhand).

Mötte upp Richard och föreslog att vi skulle gå till incontro. Det var dessvärre helt fullproppat där, så det blev Lounge i stället. Mycket folk, stark mat och billigt vin-men framförallt trevligt sällskap. Vi hann prata en hel del innan Johanna, Anders och jacob kom. En kvart för johanna blev en timma och en kvart... ;)


Johanna och Richard

Efter några timmar gick vi vidare, eftersom vi var trötta på att stå. Vi hamnade på Locatelli, där de hade väldigt gott vin *rekommenderas*. Mycket trevligt ställe för övrigt båda med folk som var där och stämning.

     
Ander och Jacob           Johanna              Richard och jag

    
Igen...                  Först glad sedan rädd     Jammie

Efter ett tag blev Johanna, Anders och Jacob trötta (de hade ju jobbat hela dagen) så de avlägsnade sig. Richard och jag gick till ett lugnare ställe, eller ja... ...iallafall ett där man kunde höra varandra om man skrek. :P Jättetrevlig kväll helt enkelt.

Föreläsaren började att upplysa om att människor har olika inkomster. Intressant, eller hur? Sedan fortsatte han att dela in Sveriges befolkning i tio lika stora delar. De som tjänade minst fick en stapel och så vidare till den tiondel som tjänar mest-notera att detta helt godtyckligt utan siffor eller statistik. Jätteintressant verkligen...

Vidare undrade han vad som föranledde att inkomstskillnader finns. Själv menade han att det beror på klass (vilket han inte gav någon definition till). Vad han däremot berättade för oss var att överklassen lever på underklassen och att det finns en stor konflikt mellan klasserna. De rika framstod, av honom att döma, som egoistiska, elaka likt monster som med alla tillbuds stående medel försöker disiplinera underklassen att hålla sig där de ska. Vidare menade han att människor i underklassen inte har möjlighet att ta sig därifrån och citerar Marx;

"Människor skapar själva sin historia,
 men de gör det inte efter eget gottfinnande,
 inte under omständigheter de själva valt
 utan under omständigheter som är omedelbart
 för handen givna och som redan existerar"

Nu till det galnaste av allt; "är man realist så tycker man så här" (alltså ovanstående). Jag kunde knappt vara tyst, men klarade mig ändå. Jag tycker inte så där och jag är definitivt realist! Men jaja... Och det var i princip två timmars föreläsning.

Jag tycker att hela klassdefinitionen fallerar i takt med globaliseringens framfart. I utnytnyttjar de som föreläsaren ansåg vara den svenska underklassen i sin tur människor i tredje världen. Var är t.ex. tröjan som de flesta av oss köper på H&M producerad? Jo i ett fattigt land av arbetskraft som jobbar nästintill oavlönat. Slutsatsen blir att de svenska låginkomsttagarna såväl som höginkomsttagarna utnyttjar de inkomstskillnader som finns. Konflikten som uppstår skulle snarare finnas länder emellan eller mellan olika delar av världen. Ska några utnämnas som underklass anser jag det vara tredje världen länders fattiga befolkningar.

Många av våra lågutbildade arbeten kommer inom en snar framtid att utföras av arbetskraft från andra delar av världen-billig arbetskraft. Detta kommer i sin tur leda till att de lågutbildade i Sverige måste börja konkurrera genom t.ex. vidareutbildning eller radikalt sänkta löner. Både produkter och tjänster kommer bli billigare vilker gynnar många. Tredjevärldenländerna får chans att utvecklas, utbildas och starta upp näringsliv även på hemmaplan.  Dessa länder kommer i takt med det ökade välståndet kunna bygga upp skolsystem, sjukvård och andra tyrgghets och välfärdssystem. Detta som tidigare nämnts på bekostnad av de som saknar kvalificerad akademisk utbildning eller motsvarande i västvärlden.

Jag frågar mig, varför ska vi motverka denna utveckling som jag tror kommer gynna fler än den drabbar- en utveckling som ger världens fattiga en chans till bättre välstånd?

Om grundantagandet är att alla människor är lika mycket värda-hur kan man då legitimera en åsikt eller politik att se den svenska "underklassens" intressen på bekostnad av en radikalt större grupp som har det avsevärt mycket sämre?

Vidare undrar jag hur föreläsaren kan påstå att det finns en sådan kraft i dessa klasser att de inte går att förändra sin situation som individ i någon grupp.  Vi har ett skol- och utbildningssystem som gör det möjligt för varje barn, elev och person att skaffa sig en akademisk utbildning (delvis tackvara csn). Med en adekvat utbildning och rätt inställning kan vem som helst söka och konkurrera om jobb.

Genom att se livet och samhället ur föreläsarens ögon är varje individ som är född i en låginkomsttagarfamilj chanslös och blir offer för den struktur han tycks se. Blir denna illusion sanning har vi fått ett problem.tack vare stämpling.

Vad som borde förmedlas till alla och en var är att alla kan, vi har ett system som tillåter det och som faktiskt till och med uppmuntrar det. Däremot är det upp till varje person att själv ta det beslutet och själv genomgå en utbildning. Samhället har ett ansvar (som jag ser det) att möjliggöra för alla att utbilda och utveckla sig-sen är det upp till individen om hon hör detta.

Varför måste det vara fel att välja ett arbete som inte ger så stor inkomst? Är det inte att undervärdera arbetet såväl som människan som utför arbeter? Vilket jobb en person handlar även om livsprioriteringar och preferenser.En person kanske väljer ett arbete på bandet på en fabrik för att han vill det. han kanske är intresserad av teknik, gillar det förutsägbara och vet vad han ska göra och hur många timmar han ska jobba. En annan person kanske värderar familj högre än karriär och tar ett jobb som passar bättre med tanke på familjen. Nästa person kanske är beredd att jobba 60-80 timmar i veckan och även ta risken det innebär att starta eget.

Har visst varit lite dålig på att blogga denna helgen också. Men jag hade ingen tillgång till dator, eftersom min är på service. Hoppas att den kommer tillbaka nästa måndag och är glad och snabb som aldrig förr! =) Dessutom vore det riktigt najs om försäkringen täcker kostnaderna. Hur kul är det att lägga ut en massa pengar dels på försäkring och dels på onödiga kostnade som uppstår när mackapären plötsligt inte vill fungera? Jag tog faktiskt en jättedrulleförsäkring, när jag köpte den, som skulle täcka allt utom att den gick sönder eller blev stulen utanför hemmet. *nöjd*

I lördags tog jag en shopping runda och hittade bland annat en söt klänning.



Kvällen spenderades på en rättså  lugn fest hos Andreas. Han har verkligen en fin lägenhet, som är lagom stor mysig. Hade en liten plan om att jo klokan och co för en utgång, men klockan sprang i väg och ingen av oss var så pepp på att gå ut. Dessutom har vi båda dragit på oss en ny förkylning, om än i lightvaritant. 

                   
 
Hur gulligt är det inte att ta bussen från Eriksberg och tomxi tillbaka hem igen, bara för att fyllekäka på Max? *hahah* När vi hade satt oss ner på ett rätt tomt max och börjat vår update om livet blev det bara galnare och galnare. En kille kommer ensam, med sin bricka i högsta högg och styrde sina bestämda steg rakt emot oss längst bort i en tom del. Han satte sig med en duns precis bredvid oss, helt själv och började käka. Jag försökte förklara för Leila att canal+ och tv4+ inte är samma sak, när han vände sig mot oss ungefär 20 sentimeter från våra ansikten och nickade med värsta konstiga grimasen. Sedan fortsatte han att lägga sig i allt vi sa och inte ge oss en lign stund. *påtänd skulle jag gissa*

Blev riktigt rädd när Leila frågade om det var lugnt att gå hem själv och han glodde ännu mer. Eeeeem: nej det är inte okej att gå hem och bli våldtagen av honom! Vi skyndade oss att äta upp så vi slapp den "jobbigajäveln". När vi skulle slänga vårt skräp hör jag en kille säga; "Anna"!!! Jag vände mig om för att se vem det var, men kunde inte placera ansiktet. Jag stod där som ett fån och tänker; Shit va pinsamt, jag borde verkligen känna honom. "Ja, Anna jag pratar med dig? Hur är det?". Jag stod nog där i en minut med världens dummaste ansiktisuttryck och fick inte fram någonting. Efter ett taf insåg jag att jag verkligen inte kände honom och då blev jag istället rätt. Värsta påträngade och jobbig. Nej, tack-därifrån går jag inte själv.


Vaknade på söndagsmorgonen av att supportergäng kom med tåget och förde ett himla liv *precis som det ska vara i ett smavgörande*. Insåg ganska snabbt att jag hade sovit alldeles för länge och att jag inte skulle hinna med de planer jag hade gjort. Dessutom hade jag varken dator eller mobil, då mobilen gick på slutrefrängen och ingen laddare fanns att tillgå. Som tur var räddade Andreas min bakis-fotbolls-eftermiddag och lät mig se den där. *tack*

Första halvlek var ju inte fy skam, vi ägde helt enkelt! Riktigt bra fotboll och spännande så det förslog. Sen kom den andra halvleken där vi inte alls spelade bra. Riktigt dåligt! Kändes som om vi inte ens spelade defensivt på resultat utan som att vi hade sålt smöret och tappat pengarna redan innan vi släppte in 1-1 målet. Inte ens det fick oss att tända till igen, utan vi gav helt enkelt bort segerpokalen nästan frivilligt. Och till AIK!!! Kan det bli värre!!!

Ja det kunde tydligen bli värre. Jag fick gå runt, runt, runt i Kallebäck (det är inte så stort) i 45 minuter innan jag blev hämtad. Omänskligt kallt och sur, arg och besviken. Jippie. Som tack för det fick jag en förkylning också...

Men det är inte hela världen, bättre än att vara mag sjuk :D Ni kan jag gå runt i mjukiskläder hela dagen, dricka te, se på tv, surfa, lägga pussel (pensionärsvarning på det), läsa annat än kurslitteratur och pyssla. Skola blir det inte idag för min del... ...men det gör inte heller nåt eftersom det är utvärdering. Jag har utvärderat allt under kursens gång FFS. Tror inte det är någon som kunnat undgå var jag står i den fråga... :)

Asså, jag tror inte att ni som inte pluggar med oss i Hammarkullen förstår hur jobbigt det verkligen är. Vi är 26 helt olika personer som umgås 9-16 varje vardag. Läs inte umgås såsom umgås med kurskamrater-nej här ska vi ha samma kultur och vara ett med gruppen hela tiden. Ett hammarkullenkollektiv helt enkelt, med allt  vad det innebär. Pratar man med en kille i klassen är den allmänna uppfattningen att man verkligen är intresserad och att det kommer hände någonting seriöst. Säger man någonting i allmänhet på t.ex. facebook verkar folk tro att det är riktat till dem-som om man inte har ett annat liv utanför skolan med andra kompisar??? Jag är så trött på att det tas för givet att Hammarkulleklassen är hela livet och att allt kretsar kring den. Seriously vi har ju inte ens valt varandra. Nu låter det som om jag inte tycker om någon i min klass, men så är det inte. Jag tycker om många! Men som personer och i rätt sammanhang. =)